Kom! Låt oss leka tillsammans!

Har tänkt lite idag på kärlek, relation och vänskap. Mest ikväll. Började med ett samtal med gammal vän, som återuppväckte minnen från gamla förhållanden. Det fick mig att tänka på människor jag älskat, vad som hände med vår kärlek, och hur de har det nu. Mest tänkte jag på varför många av mina förhållanden har varit så jobbiga. Inte hela tiden, men det har varit mycket jobbigt. Det jag kom fram till var att det mesta nog var mitt fel. Jag var så fokuserad på att hitta den rätta. Jag tänkte så mycket på framtiden, analyserade minsta del i förhållandet och i hans personlighet. Jag hade väldigt höga krav på hur han skulle vara för att allt ska vara ”rätt”. Ville ofta förändra. Jag var ofta osäker, vilket inte är konstigt med tanke på hur allvarligt jag tog allt. Jag var antingen osäker på om han var rätt, eller om han älskade mig tillräckligt. Ledde ofta till svartsjuka, och till ett evigt testande av hans kärlek. Och rätt mycket gnällande faktiskt. Nu när jag ser tillbaks så vill jag bara skaka om den jag var då. ”Vad tänkte du på? Slappna av kvinna!” Typ så. Tänk så trevligt jag hade kunnat haft det med mina ex om jag bara slappnat av och njutit av nuet. Skitit i alla krav och framtiden och sånt. Men samtidigt så förstår jag mig. Jag var så påverkad både av samhället och min religion att tro och söka efter den stora kärleken. Det blev en sån stor grej för mig. Jag försökte slappna av, men kunde inte. Om det har kommit nåt positivt av att få mitt hjärta krossat igen och igen, så är det insikten jag har kommit till nu efter att ha varit på botten. Att jag äntligen har släppt den där jakten och pressen. Ok kanske inte helt, det är inte lätt att sluta tro på den enda rätta och den stora kärleken. Kanske ska jag inte sluta tro på det helt heller? Men jag har definitivt släppt mycket av det. Livet blir inte som man tänkt sig, och kärlek är otroligt svårt att styra. Jag orkar inte leva upp till massa inbillade krav längre. Jag vill bara vara lycklig, må bra och njuta av det jag har i livet. Det jag har nu. Inte längta efter massa annat. Jag vill njuta av de människor som finns i min närhet och som dyker upp då och då. Jag vill tycka om andra utan att analysera sönder allting och tänka på framtiden. Ärligt, just nu orkar jag inte med framtiden. Jag har levt så mycket för framtiden, låtit livet vara på is, on hold, i väntan på något bättre. SÅ TRÖTT PÅ DET. Jag vill känna allt jag kan NU! Åh jag har så mycket livslust i min lata småfeta kropp. Så mycket lust och glädje. Vill dela det med andra. Vill ha djupa intressanta diskussioner, vill lära mig nya saker, träffa nya människor, göra roliga saker, vara med mina vänner. Jag vill leva. Och ja jag vill kyssas, kramas, smeka och allt det där också. Känna värmen av någon annan. Någon jag gillar. Någon jag trivs ihop med. Jag skiter ärligt talat i om det är den ”rätta”. Om det kommer vara hela livet eller inte. Det som sker sker. Jag vill bara leva i nuet just nu. Det är som att jag har vaknat upp och insett att jag kommer att dö. För det kommer jag ju. Lever jag länge har jag redan avverkat i alla fall 1/3 av mitt liv. Inte mycket kvar nu. Sen är det slut liksom. Tror vi behöver tänka mer på döden. Om vi gjorde det så skulle vi nog leva mer som vi vill. Det jag har kommit fram till är att när jag dör så vill jag känna att jag har sugit musten ur livet ordentligt. Levt fullt ut, upplevt så mycket som möjligt. Älskat så mycket som möjligt. Inte suttit hemma och väntat på livet, velandes och rädd för allt jobbigt som kan ske. Jag vill känna att jag dök in i saker med hjärtat. Levde och brann. Jag vet att det låter klyshigt, men det är så jag känner.

 

Att applicera de här känslorna på livet fungerar ganska bra. Det är svårt ibland att bryta gamla vanor och verkligen göra det man vill. Men det går. Jag lever ett mycket roligare liv nu än vad jag har gjort på länge, om än någonsin. Träffar mycket underbara människor, dansar, sjunger, lär mig saker, testar nytt. Jag känner att jag lever mer. Det område som är svårast att applicera detta på är romantiska relationer. Eller vad man ska kalla dom. Relationer som inte bara är vänskapliga. Tycker det är svårt att träffa människor som är avslappnade där. Som inte är inne i den där ”förhållande-stressen”. Som inte tänker och analyserar så mycket, utan bara njuter av de känslor som finns nu. Vad det nu än må vara för känslor. Jag vet att jag träffar människor jag klickar med på nån nivå. Människor som gillar mig. Och jag gillar dom. Kan inte det räcka? Att man gillar varandra och trivs i varandras sällskap? Att hitta den ”rätta” är så svårt. Det är så mycket som ska klaffa och passa för att man ska orka leva tillsammans. Jag tror nog fortfarande att man kan hitta en sådan människa, som man vill leva med. Som man verkligen älskar. Och som älskar en tillbaks. Men under tiden….det finns så mycket fina människor man träffar och tycker om, men som man av olika anledningar inte kan/vill ha en livsrelation med. Men de kan ju va skitbra människor ändå, och man kan ha det jättemysigt ihop. Varför inte njuta av livet tillsammans med andra människor, medan man ”väntar”? Eller bara njuta av relationer utan att ens tänka på om det är ”den rätta” eller inte. Det kan man ju ofta omöjligt veta i början ändå, så lika bra att skita i att fundera på det. Överhuvudtaget tror jag vi skulle bli lyckligare om vi var mer öppna för olika former av relationer. Om vi gjorde det vi kände för, och inte försökte klämma in folk i en klassiskt romantisk relation. För mig känns det som så självklart nu, men det har inte alltid gjort det. Jag kan förstå att folk springer runt med skygglappar, letandes efter ”den rätta”, jag har själv varit där. Jag bara känner att man missar så mycket på vägen. Livet är ju vägen, inte målet. Väl? Jag antar att jag bara känner mig ung och lekfull, men har svårt att hitta människor som vill leka med mig. Kan vi inte bara gilla varann, njuta av varann och leva det liv som vi har nu? Inte sitta och vänta på att det ska bli bättre liksom? Kom! Låt oss leka! :)

1 kommentar

Under Inspiration, Kärlek, Livet, Personligt, Tankar

Kort nattligt meddelande

Ville bara säga: Ikväll (natt) är jag glad. Verkar ju som jag alltid är nere om man tror min blogg. Men jag är för upptagen med annat för att skriva här när jag mår bra :) Så ville bara slänga in för att få lite balans. Mår gött ikväll. Lite kåt utan att kunna göra så mycket roligt åt det, men ändå. Det kan va gött det med. Har varit en härlig helg. Imorgon ska jag försöka vara vuxen och ta tag i livet. Har en ny plan med mitt försök till att bli nyttig. Kör nyttigt i veckan, med gym och bra mat, och syndar på helgen. Borde ju göra någon skillnad på figuren iaf.

Slut på nattligt meddelande

1 kommentar

Under Livet, Tankar

Jag undrar bara:

Jag är trött på att vara ledsen. Är egentligen glad ganska ofta, men det är som att ledsenheten lurar där bakom. Mycket för att livet inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade för stora drömma helt enkelt. Här sitter jag nu, snart 31, evigt singel och arbetslös. Min pappa och bror tycker att jag är ett stort misslyckande. Jag orkar inte prata med dom, och de verkar inte orka prata med mig. Fast jag vill inte gnälla för jag har så mycket bra. Fina vänner, som blir fler och fler, bra boende, ett underbart Malmö. Arbetslöshet innebär också nya möjligheter framför mig. Så oftast är jag glad. Och då bloggar jag inte, då twittrar jag istället. Men när jag är ledsen, då kommer jag ynkligt till min blogg och söker tröst. För ingen annanstans finns trösten att söka. Här är jag svag och liten, ynklig. Inte sådär underhållande svag som på twitter. Riktigt tråkigt och jobbigt svag. Rädd för ensamhet, rädd för att det inte finns nån mening med nåt. Rädd för att jag kämpar i onödan. Förvirrad över varför jag alltid måste kämpa så. Varför är jag aldrig normal? Varför får jag alltid allt att rasa omkring mig. Så mycket misslyckande. Ser jag i alla fall när jag är ledsen. När jag är stark och glad och klok ser jag förstås allt annorlunda. Men det känns som jag låtsas då, som det är ledsna jag som är riktiga jag. Men kanske är det tvärtom. Eller så är jag båda. Vilket tråkigt inlägg, men orkar inte bry mig. Vem ska jag annars prata med.

Jag undrar bara: när ska någon älska mig?

Kommentera

Under Kärlek, Livet, Personligt, Tankar

Hångel, kärlek och ensamhet.

Två av mina kompisar hånglade på en fest igår. Sånt mysigt hångel ni vet, när de först pratade massor under kvällen och alla kunde se att det var nåt på gång mellan dem. Det märktes att dom gillar varandra. Jag snackar inte förälskelse nu, det vet jag inget om, men det var uppenbart att de hade mysigt ihop och gillade varandra. Det gjorde mig glad, för deras skull, men ledsen för min skull. Det var så längesen nån hånglade med mig på det sättet. För att dom tyckte om mig, tyckte jag var mysig osv. Killar hånglar med mig för att jag ser ok ut och dom är kåta. Och visst är sånt ok ibland, men gud vad jag saknar att vara omtyckt. Att vara med nån som tycker jag är fin. Nån som saknar min doft när jag gått, som längtar efter att träffa mig igen. Var längesen nu. Ibland undrar jag om det ens är möjligt för nån att ha såna känslor för mig. Att tycka om mig och kanske hellre vilja kramas än knulla. Ibland iaf. Vet ju att det visst är möjligt, har ju faktiskt hänt. Men lätt att glömma. Att bli påmind om vad jag går miste om gör mig ledsen. Jag har aktivt försökt att stänga av såna känslor, och bara ha ”kul”. Men igår kom allt upp igen. Ibland blir man så trött. Livet är tröttsamt. Det är underbart också. Jag har mycket underbart i mitt liv, det är jag medveten om. Men ibland, ibland känns allt bara för jävligt orättvisst och tröttsamt.

Kommentera

Under Kärlek, Livet, Personligt, Tankar

Natten

Jag älskar nätter som dessa. Allt stannar plötsligt upp. Jag slår av teven, sitter i mörkret och bara känner. Ser från fönstret himlen. Känner rymden inom mig. En stillsam men exploderande känsla sprider sig i mitt bröst. I natt är allt möjligt. Jag är ett mirakel. Livet är en gåva. Alla dessa klyshor blir verklighet. Verkliga känslor och inte ord. Jag vandrar genom den mörka och tysta lägenheten. I rummen ligger två små barn och en av mina bästa vänner och sover. Det är deras hem. Jag känner mig rik. Rik på kärlek och vänskap. Från fönstret i köket ser jag gatan långt där nere. Det är ett högt hus dom bor i. Luften är så klar och stilla, allt får en helt annan skärpa. Jag ser. Inte en bil eller människa är ute. Öde. Staden ser så vacker ut. Jag vill plötsligt ut och smeka gatorna. Omfamna mitt hem. Ler. Känslan i bröstet växer. Känslan av att se både mig och omvärlden klart. Tydligt. Med kärlek. Eftersom jag inser att det är kärlek. Kärlek som är livet. I natt älskar jag mig själv. I natt älskar jag livet. I natt vet jag att Gud finns överallt omkring oss. Men framförallt i mig. Jag vill behålla känslan. Jag vet att den tids nog kommer slukas upp av vardagens mödor och glädjeämnen. Men jag lovar mig själv att en natt, snart, stanna upp igen och lyssna på det magiska. På tystnaden som kommunicerar med själen.

Jag är lycklig. Jag är full av livet. För kanske första gången i mitt liv känner jag det alla pratar om. Jag behöver ingen annan för att vara lycklig. Jag har mig själv, natten och livets mysterium. I natt vet jag att det är tillräckligt, att det räcker och blir över. Och den kärlek och lycka jag känner ska jag bära utanpå mig. Jag ska visa den för människorna. Och jag ska leva ett liv med överflöd av kärlek. Så är det.

1 kommentar

Under Inspiration, Kärlek, Livet, Personligt, Tankar

tacksamhet

Livet är spännande, att försöka hitta sin egen väg är spännande. Det finns så många olika vägar och alternativ. Speciellt för oss här. Jag läste i tidningen häromdagen att 60 miljoner flickor under 17 år blir bortgifta till män som är lika gamla som deras pappa, eller farfar. Familjerna får betalt för att sälja dom, ju yngre dom är desto bättre. 60 miljoner! Så många liv, det går inte att fatta. Och här sitter jag, trygg i mitt hem och har ett liv fullt av möjligheter och frihet. Ingen som tvingar mig till något. Livet är allt orättvist. Vad har jag gjort för att förtjäna ett liv som det här? Jag som inte ens uppskattar det. Som ofta tycker synd om mig själv och gnäller över allt jag saknar. Åh vad jag önskar att jag kunde se livet mer som det är.

Jag känner mig tacksam idag för min frihet och mina valmöjligheter. För att jag själv får välja vilken väg jag ska gå och vilka beslut jag ska fatta. Det är spännande att försöka hitta rätt. Jag är också tacksam för att jag har känslan av att jag har hjälp, att jag har något att hålla fast vid som hjälper mig att hitta rätt väg. För val kan ge ångest också. Men jag känner att det finns en känsla inom mig, som om jag lyssnar till den leder mig till det som ger varaktig lycka. Jag har känt den mycket på sista tiden, de senaste månaderna. En känsla av frid och ljus, och glädje. Och balans. Framförallt balans.

Kommentera

Under Livet, Personligt

visdom från Hasse vaggar mig till söms ikväll

”Att skiljas är att dö en smula.”

Det lär vara Hasse Alfredson som ska ha sagt de kloka orden. Den som inte håller med har aldrig skiljts från en vän, säger jag. Han ska visst också ha sagt (om man ska tro internet):

”Om allting är för jävligt måste man ändå vara glad, för det är ens skyldighet att inte öka världens sorg.”

Det är med Hasses båda sanningar som jag går och lägger mig ikväll, något lugnad. För vem kan inte känna sig trygg och lugn när man ser det här?

Kommentera

Under Kärlek, Tankar

På jobbet pratar dom om bröllop

och jag går in på mitt kontor och gråter inombords. Solen skiner, men jag fryser och kommer inte ur mitt mörker. Jag hatar att säga farväl. Jag ville så gärna att detta skulle vara. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har tänkt ljusa tankar, jag har sänt ut min önskan till universum, jag har bestämt mig. Jag var bestämd och visste att den här gången skulle det bli något fint. Den här gången skulle det inte sluta i sorg och avsked. Men jag har inte makten att styra över kärleken. Jag är hjälplös i dess våld, och kastas hit och dit som en trasig vante.  Det är så sjukt att två personer som uppriktigt och fullt bryr sig om varandra inte kan vara med varandra. Jag hatar känslan av att inte ha mer än ett val, men jag ser inga andra alternativ. Det gör så ont i mig att förlora ännu en vän, och jag undrar hur många avsked jag ska klara av.

Kommentera

Under Kärlek

pansarhjärta

Jag undrar hur många gånger ett hjärta kan bli krossat, och fortfarande läka. Läker det nånsin helt, eller blir det en liten sårskorpa, ett litet ärr, för varje gång? Som sedan rivs upp när man såras igen, och sedan lämnar en lite större skorpa? Eller kan man verkligen glömma och förlåta för varje gång man blir sårad, och ge sig ut i världen igen, öppen och tillitsfull? Är det så alla andra gör? Är det bara jag som inte har klarat av att glömma och förlåta? Att bli ny och fräsch. Är det bara jag som inte har lärt mig hur man litar på människor, när de så ofta gör en illa? Är det bara jag som inte kan glömma? Lämna det bakom dig, säger dom. Jag vet inte hur man gör. Jag litar inte på människor i allmänhet, och jag litar framförallt inte på män. Min erfarenhet och mitt förnuft säger mig att det bara kommer att bli en ny och större skorpa på hjärtat. Det är svårt att ha tro på något man aldrig har upplevt. Riktig kärlek, sann vänskap. Finns det ens? Slösar jag bort mitt liv med att söka efter en illusion? En dröm. Jag vill inte ha fler sår nu, jag har nog med ärr att läka. Det räcker nu. Jag vill göra mitt hjärta starkt. Som pansar. Jag vill att ingen ska tränga in där, och jag vill inte behöva någon. Endast då blir jag fri.

Kommentera

Under Kärlek, Personligt

”Man måste ändå göra sitt bästa

besvara sina mejl och skriva sina ramsor

tvätta sina fönster och torka sina glasögon

betala räkningar och förlåta skulder

byta lakan och åsikter

acceptera fakta och bära ut soporna…”

- ”Mitt himmelska kramdjur”, Katarina Mazetti

Kommentera

Under Litteratur, Poetry, Tankar