Har tänkt lite idag på kärlek, relation och vänskap. Mest ikväll. Började med ett samtal med gammal vän, som återuppväckte minnen från gamla förhållanden. Det fick mig att tänka på människor jag älskat, vad som hände med vår kärlek, och hur de har det nu. Mest tänkte jag på varför många av mina förhållanden har varit så jobbiga. Inte hela tiden, men det har varit mycket jobbigt. Det jag kom fram till var att det mesta nog var mitt fel. Jag var så fokuserad på att hitta den rätta. Jag tänkte så mycket på framtiden, analyserade minsta del i förhållandet och i hans personlighet. Jag hade väldigt höga krav på hur han skulle vara för att allt ska vara ”rätt”. Ville ofta förändra. Jag var ofta osäker, vilket inte är konstigt med tanke på hur allvarligt jag tog allt. Jag var antingen osäker på om han var rätt, eller om han älskade mig tillräckligt. Ledde ofta till svartsjuka, och till ett evigt testande av hans kärlek. Och rätt mycket gnällande faktiskt. Nu när jag ser tillbaks så vill jag bara skaka om den jag var då. ”Vad tänkte du på? Slappna av kvinna!” Typ så. Tänk så trevligt jag hade kunnat haft det med mina ex om jag bara slappnat av och njutit av nuet. Skitit i alla krav och framtiden och sånt. Men samtidigt så förstår jag mig. Jag var så påverkad både av samhället och min religion att tro och söka efter den stora kärleken. Det blev en sån stor grej för mig. Jag försökte slappna av, men kunde inte. Om det har kommit nåt positivt av att få mitt hjärta krossat igen och igen, så är det insikten jag har kommit till nu efter att ha varit på botten. Att jag äntligen har släppt den där jakten och pressen. Ok kanske inte helt, det är inte lätt att sluta tro på den enda rätta och den stora kärleken. Kanske ska jag inte sluta tro på det helt heller? Men jag har definitivt släppt mycket av det. Livet blir inte som man tänkt sig, och kärlek är otroligt svårt att styra. Jag orkar inte leva upp till massa inbillade krav längre. Jag vill bara vara lycklig, må bra och njuta av det jag har i livet. Det jag har nu. Inte längta efter massa annat. Jag vill njuta av de människor som finns i min närhet och som dyker upp då och då. Jag vill tycka om andra utan att analysera sönder allting och tänka på framtiden. Ärligt, just nu orkar jag inte med framtiden. Jag har levt så mycket för framtiden, låtit livet vara på is, on hold, i väntan på något bättre. SÅ TRÖTT PÅ DET. Jag vill känna allt jag kan NU! Åh jag har så mycket livslust i min lata småfeta kropp. Så mycket lust och glädje. Vill dela det med andra. Vill ha djupa intressanta diskussioner, vill lära mig nya saker, träffa nya människor, göra roliga saker, vara med mina vänner. Jag vill leva. Och ja jag vill kyssas, kramas, smeka och allt det där också. Känna värmen av någon annan. Någon jag gillar. Någon jag trivs ihop med. Jag skiter ärligt talat i om det är den ”rätta”. Om det kommer vara hela livet eller inte. Det som sker sker. Jag vill bara leva i nuet just nu. Det är som att jag har vaknat upp och insett att jag kommer att dö. För det kommer jag ju. Lever jag länge har jag redan avverkat i alla fall 1/3 av mitt liv. Inte mycket kvar nu. Sen är det slut liksom. Tror vi behöver tänka mer på döden. Om vi gjorde det så skulle vi nog leva mer som vi vill. Det jag har kommit fram till är att när jag dör så vill jag känna att jag har sugit musten ur livet ordentligt. Levt fullt ut, upplevt så mycket som möjligt. Älskat så mycket som möjligt. Inte suttit hemma och väntat på livet, velandes och rädd för allt jobbigt som kan ske. Jag vill känna att jag dök in i saker med hjärtat. Levde och brann. Jag vet att det låter klyshigt, men det är så jag känner.
Att applicera de här känslorna på livet fungerar ganska bra. Det är svårt ibland att bryta gamla vanor och verkligen göra det man vill. Men det går. Jag lever ett mycket roligare liv nu än vad jag har gjort på länge, om än någonsin. Träffar mycket underbara människor, dansar, sjunger, lär mig saker, testar nytt. Jag känner att jag lever mer. Det område som är svårast att applicera detta på är romantiska relationer. Eller vad man ska kalla dom. Relationer som inte bara är vänskapliga. Tycker det är svårt att träffa människor som är avslappnade där. Som inte är inne i den där ”förhållande-stressen”. Som inte tänker och analyserar så mycket, utan bara njuter av de känslor som finns nu. Vad det nu än må vara för känslor. Jag vet att jag träffar människor jag klickar med på nån nivå. Människor som gillar mig. Och jag gillar dom. Kan inte det räcka? Att man gillar varandra och trivs i varandras sällskap? Att hitta den ”rätta” är så svårt. Det är så mycket som ska klaffa och passa för att man ska orka leva tillsammans. Jag tror nog fortfarande att man kan hitta en sådan människa, som man vill leva med. Som man verkligen älskar. Och som älskar en tillbaks. Men under tiden….det finns så mycket fina människor man träffar och tycker om, men som man av olika anledningar inte kan/vill ha en livsrelation med. Men de kan ju va skitbra människor ändå, och man kan ha det jättemysigt ihop. Varför inte njuta av livet tillsammans med andra människor, medan man ”väntar”? Eller bara njuta av relationer utan att ens tänka på om det är ”den rätta” eller inte. Det kan man ju ofta omöjligt veta i början ändå, så lika bra att skita i att fundera på det. Överhuvudtaget tror jag vi skulle bli lyckligare om vi var mer öppna för olika former av relationer. Om vi gjorde det vi kände för, och inte försökte klämma in folk i en klassiskt romantisk relation. För mig känns det som så självklart nu, men det har inte alltid gjort det. Jag kan förstå att folk springer runt med skygglappar, letandes efter ”den rätta”, jag har själv varit där. Jag bara känner att man missar så mycket på vägen. Livet är ju vägen, inte målet. Väl? Jag antar att jag bara känner mig ung och lekfull, men har svårt att hitta människor som vill leka med mig. Kan vi inte bara gilla varann, njuta av varann och leva det liv som vi har nu? Inte sitta och vänta på att det ska bli bättre liksom? Kom! Låt oss leka! 
