Jag är trött på att vara ledsen. Är egentligen glad ganska ofta, men det är som att ledsenheten lurar där bakom. Mycket för att livet inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade för stora drömma helt enkelt. Här sitter jag nu, snart 31, evigt singel och arbetslös. Min pappa och bror tycker att jag är ett stort misslyckande. Jag orkar inte prata med dom, och de verkar inte orka prata med mig. Fast jag vill inte gnälla för jag har så mycket bra. Fina vänner, som blir fler och fler, bra boende, ett underbart Malmö. Arbetslöshet innebär också nya möjligheter framför mig. Så oftast är jag glad. Och då bloggar jag inte, då twittrar jag istället. Men när jag är ledsen, då kommer jag ynkligt till min blogg och söker tröst. För ingen annanstans finns trösten att söka. Här är jag svag och liten, ynklig. Inte sådär underhållande svag som på twitter. Riktigt tråkigt och jobbigt svag. Rädd för ensamhet, rädd för att det inte finns nån mening med nåt. Rädd för att jag kämpar i onödan. Förvirrad över varför jag alltid måste kämpa så. Varför är jag aldrig normal? Varför får jag alltid allt att rasa omkring mig. Så mycket misslyckande. Ser jag i alla fall när jag är ledsen. När jag är stark och glad och klok ser jag förstås allt annorlunda. Men det känns som jag låtsas då, som det är ledsna jag som är riktiga jag. Men kanske är det tvärtom. Eller så är jag båda. Vilket tråkigt inlägg, men orkar inte bry mig. Vem ska jag annars prata med.
Jag undrar bara: när ska någon älska mig?
