Ibland ligger man vaken om nätterna

och undrar om någon vet hur mörkt det är inom en. Och hur skrämmande djupt det mörkret sträcker sig. Kommer någon någonsin att veta och att förstå? Man kastar ut krokar att nappa på ibland, och hoppas att någon ska se. Att man ska dras ut ur den ensamma exilen som har funnits sedan livets början.

Ni kan prata om ensamhet. Hur skönt det är. Hur ensamhet gör en stark. Att alla måste vara ensamma. Att det är utvecklande. Rogivande. Att man måste lära sig. Men ni vet inte vad riktig ensamhet är. Jag önskar den inte för min värsta fiende. Ensamheten som kommer både inifrån och utifrån, och sakta äter upp en. Till slut dör man, det vet jag. Det finns en gräns för alla. Man kan inte leva ensam med ensamheten.

Jag vill inte gnälla. Men ibland orkar jag inte med att ingen förstår. Att min ensamhet jämförs med din och bagatelliseras. Jag orkar inte ens förklara. Mörkret som sattes i mig redan från födseln. Ensamheten som stabiliserade sig och byggde bo i flickan jag var. Det oändliga sökandet. Sökandet efter en eld som kan utplåna mörkret inom mig. Men år efter år har jag vandrat ensam och legat vaken ensam om nätterna. Sökt tillfälliga famnar för att inte dö, inte förtvina. Utan dom hade jag nog tynat bort. De som jag låtsades älskade mig, som höll mig en kort tid. Jag levde på den lånade elden en tid och när ni lämnade mig vandrade jag vidare med mörkret bultande inom mig. I början var jag inte medveten om det, men de senaste åren är det ett taktiskt drag. För att överleva ett krig. Jag vet vad som är det minsta jag behöver, och ser till att jag får det då och då, för att jag ska orka fortsätta kriget.

Jag tänker på er ikväll. Ni som låtsades älska mig en tid. Ni som höll mig naken i er famn och lät mig låna er värme. Ni flyger förbi mig och jag gråter. Det är så många av er som jag gärna hade stannat hos. Men det är alltid på låtsas och på lån. Jag får inte tro att det går att älska mig på riktigt. Att den kärlek som kan sätta upp en strid mot mitt mörker existerar. För det gör den inte.

Jag vet med säkerhet att jag inte kommer orka leva med ensamheten hur länge som helst. Jag känner den, tiden som rinner ut. Orken som rinner ut. Mörkret som sprider sig. Trots att så mycket blir bättre. Det blir det faktiskt, och det är konstigt att jag inte får mer energi. Att det inte dödar ensamheten. Men trots att det blir bättre, att jag har fler livsuppehållande vänner, så är det ändå så att ni inte riktigt ser mig. Och jag känner det. Ni ser mig inte och ni rör mig inte. Och ni når inte in till mörkret. Jag säger det inte anklagande, för det är ingens fel. Det syns inte ens på mig hur mörk och ensam jag är. Jag är fast här inne. Jag lever på hoppet att någon ska se mig, på riktigt se mig, och frigöra mig. Men det är en romantisk dröm. Och jag tror jag kommer dö när jag är 40. Längre än så orkar jag nog inte. Jag har lovat mig själv att orka ensam dit fram. Men sen ger jag upp. Och när jag dör så vill jag att det ska stå på min sten:

”Jag har varit lycklig.

Ibland en hel dag,

ibland i flera timmar.

Ibland bara några minuter.

Det räcker…”

Min del i ensamheten och skapande av monster

Idag har jag insett något litet om min del i min egen olycka. Min del i att jag är ensam, i att jag blir lämnad, övergiven, bortvald, över. Jag har absolut ingen lösning på hur jag ska förändra mitt beteende. Men att kunna sätta ord på vad det är hos mig som skapar detta mönster, det ger ett sorts lugn. Det är inte bara något mystiskt, oförklarligt fel på mig. Det är inte omöjligt att älska mig. Jag har bara vissa jäkligt jobbiga, osunda och störande mönster. Det finns en skillnad i att bara vara fel, och att ha fel. Och när man dessutom kan se varifrån ens ogynnsamma mönster kommer, roten till det, då känns kontrollen ännu lite större. Som att jag har viss koll och kontroll över situationen. Fast det har jag ju än så länge inte. Har som sagt ingen aning om hur jag ska ändra på det som sitter så djupt i mig, hur jag ska ändra känslor som är så djupa att de är en del av min person. Det går ju inte att bara skära bort det man inte vill ha. Men kanske att jag kommer att komma på det också, i sinom tid. Kanske börjar allt med att förstå. Hur som helst känns det fridfullt. Jag är inte fel. Jag är inte det där enda undantaget i hela världen som bara inte går att älska. Jag har bara fruktansvärt störande svårt att lita på andra människor, alla människor. Och jag har en grundtanke om att alla egentligen tycker illa om mig. Dessa två i kombination blir en katastrof i nära relationer. Lägger man till att jag dessutom är ganska smart, i övrigt, och kan argumentera så blir soppan perfekt. Med min osäkerhet kritiserar jag mina älskade för deras minsta lilla fel och ser det som tecken på att all deras kärlek är en lögn. Och argumenterar för det väl. De har aldrig någon chans. Ingen orkar. Det är det jag såg idag, hur jag får er att känna er, hur ni till slut inte har något annat val än att lämna mig. Och allt för att jag som barn blev tydligt inpräntad att jag inte var värd något. Fast jag är vuxen nu, inte längre ett barn. Varför sitter det kvar? Varför försvinner det inte när man går över den magiska vuxengränsen? Det kändes fel, budskapet jag fick. Det kändes som att jag var värd något. Men som liten och känslig så är det så svårt att stå emot år och år av bevis på ens ovärdighet. Jag ville inte bli påverkad av det. Men det är oundvikligt att det inte sätter spår. Djupa spår i själen. Som nu är en del av den jag är, eller i varje fall min bild av den jag är.

När man inte förstår att man är lika bra som alla andra, när man inte kan lita på det man ser hos folk utan ständigt misstänker en dold sanning under ytan, när man vet att du och du och alla inte tycker om en…då är det förbaskat svårt att bygga relationer. Det är förbaskat svårt att bete sig normalt över huvudtaget. Det är utmattande. Att förtränga detta, att intala sig att det som känns som sant är falskt. Att varje dag, timme ut och timme in, korrigera felaktiga tankar. Samma felaktiga tankar om och om igen. Gud så trött man blir.

Jag kräver så mycket bevis. Jag kräver så mycket av den som ska älska mig, för att jag ska tro kärleken. Och värre blir det för var år som går. För varje gång jag blir sviken (oftast pga av mitt eget beteende. Den olyckliga cirkeln sluts så fint) växer min rädsla och min misstro. Man får inte lita på nån, det är ju smärtsamt uppenbart. Fast jag vill ju lita på. Jag vill ju tro att jag är lika omtyckt som vem som helst. Eller jag vill åtminstone tro att ingen reagerar när jag kommer in i rummet, för att jag är så konstig och fel. Vill tro att alla ser mig som en vanlig människa och inte ett freak. Att all inte tittar konstigt på mig när jag pratar, för att jag är  en konstig person som gör och säger fel jämt. Ni vet, en sån som är så konstig och inte inser hur konstig hen är. Vill känna att jag har samma chans och förutsättningar som vilken annan svenne som helst. Och varför skulle jag inte kunna känna det? Ska det va så svårt. Ska verkligen ens liv förstöras såhär bara för att några (alla) jäkla skitungar tyckte illa om en? Ska man aldrig bli kvitt deras mobbande? De finns ju inte här längre. De betyder inget för mig i mitt liv. Varför fortsätter de då att påverka det så starkt? Hur blir jag av med deras röster inom mig? Ibland känns det som att jag är ett fult monster under en mask, som lyckas lura andra att jag är normal, att jag passar in. Men jag lever i ständig rädsla för att det ska synas, att ni ska se att jag inte är äkta. Att under ytan är jag ful, smutsig, töntig, dum i huvudet och totalt jävla fel på alla sätt. För det vet jag ju att det är så det är egentligen, på riktigt.

Och hur ska ett fult monster kunna hitta kärlek och gemenskap i en människornas värld? Hur ska man passa in, bland alla dessa vanliga människor som inte är fel och som fungerar och som älskar och blir älskade och har jobb och vänner och bara är…som man ska vara?

Jag har inga svar. Och jag vet att du inte har några svar, för du är du har nog ditt eget monster att tampas med. Men. Det känns mer stilla i bröstet för varje sanning om mig själv som öppnas upp för mig. Förvirringen blir mer kontrollerbar. Kanske, om jag bara kan förstå mig själv, kan jag bryta den mur av ensamhet som så stabilt och fint har följt mig hela livet. Jag måste ha hopp.

Ni är inte dåliga, men ni har gjort mig illa.

 

”Du betydde inte allt men det blåste aldrig kallt helt nära dig” – Ted Gärdestad

 

Jag har börjat tänka att det egentligen är väldigt få av alla de där män som man kallar svin och skitstövlar osv, som verkligen är det. De har betett sig som svin ja, men så är det i romantisk kärlek. Det är oftast bra män. Män som vanligtvis är goda och bra. Men något händer när ”kärlek” är inblandad. Deras sämsta sidor kommer fram. De sviker en på sätt man inte trodde att de skulle. Säkerligen gäller samma för mig. Romantisk kärlek glorifieras, höjs till skyarna. Alla jagar den. Så få hittar den, och först då oftast efter många besvikelser. För många är det bara besvikelser, med avbrott av små korta stunder av hopp men utan att nå fram till drömmen. Jag tror inte att jag är en dålig människa, i alla fall inte så som vi vanligtvis tänker oss en dålig människa. Jag tror inte heller att jag träffar dåliga män. Men historien blir densamme varje gång. De är fantastiska, fina. Det finns värme. Det känns bra, fint. En kort, kort tid. Sen händer något, jag vet att det händer varje gång men jag vet inte varför. Har inte lyckats fånga vad det är som förändrar allt. Det går inte att kommunicera, de försvinner bort steg för steg, ibland snabbt. De säger saker som gör ont. Känslan som fanns innan är borta och det går inte att nå fram. Och jag är lika maktlös varje gång. Och känner mig lika oälskad och oönskad varje gång. Lika lite värd, och lika ensam. Alltid samma känslor, i olika styrka. Alltid lämnad kvar. Ändå är det inte dåliga män. Det är dina vänner, män som du skulle beskriva som snälla, ärliga. Bra. Och det är dom. Vanligtvis. Men alla är vi svaga, och den förrädiska romantiska kärleken tar oftare fram våra dåliga sidor än våra bra. Och vi sårar varandra. Ibland ber vi om ursäkt. Försöker lappa ihop. ”Vara vänner”. Men oftast sitter skadan där. Ett sår som ingen vet hur man läker. Man sätter på ett plåster, reser sig upp och träffar en ny man. Som man litar på. Som det känns fint med. Tills något händer och han river upp såret igen. Större och större blir det för var gång.

Jag minns er alla, det vill jag att ni ska veta. Ni har blivit många genom åren, det är många år som har gått. Jag vet inte om det finns män som minns och blöder för min skull. Kanske. Men jag blöder tack vare er. Eller oss. Jag vet inte. Jag minns de fina stunderna med er alla. När vi tyckte om varandra. Oftast en mycket kort tid, säkert för kort för att den ska kännas viktig för er. Men för mig räckte det. Där i början, när allt är fint, spännande. Jag saknar dom stunderna med er hela tiden. Jag märker det bara ibland, men jag tror att den finns där hela tiden. Saknaden efter den känslan. För jag har blivit behandlad fint och bra av män, i mycket korta stunder av mitt liv. Och det kändes fint, det känns verkligen fint. Det är faktiskt svårt att beskriva hur fint det känns. Och jag försöker förstå, varför det inte kan vara så. Jag försöker förstå varför det aldrig är ”rätt”. Och jag försöker förstå varför det alltid slutar med att ni gör mig illa. Det har gjort det svårt för mig att förstå vad som är verklighet. För jag vet att många av de fina stunderna, de var bara en illusion. Det var inte alls så fint som det kändes för mig. De var inte betydelsefulla för er. Trots att det kändes så verkligt. Så nu vet jag inte längre. Och hjärtat är tungt. Tungt. Tungt. Och jag önskar att jag hade en mening med allt. Att det fanns något större som gjorde det värt det. Jag vill inte längre jaga den romantiska kärleken. Något som ger så mycket smärta kan inte vara bra. Jag vill lära mig att vara ensam. Det är lättare att må bra då, att ha kontroll, att finna frid. Men så tänker jag också, är inte det sorgligt? Att det ska vara så, att man mår bäst ensam. Med vänner men utan någon att dela livet med. Men så är det. Jag orkar inte bli besviken på er mer. Orkar inte.

Jag tror inte att ni är svin eller skitstövlar. Ni är bra och fina män. Mot andra och oftast. Men ni har gjort mig illa. Det känns viktigt att ni vet det. Det känns viktigt att få säga det. Ni har gjort mig illa.

Jag hör också rösterna från er som har hittat kärleken, eller er som ännu inte har blivit svikna tillräckligt många gånger. Ni har olika röster om att det på olika sätt är jag själv som attraherar det här till mig. Att det finns saker jag skulle kunna göra annorlunda. Att jag är negativ. Dramatisk. Att jag inte tar ansvar för mitt liv. Osv. Jag förstår er, ni kanske har rätt. Men man blir trött. Man orkar inte hur många gånger som helst. Eller gör man? Efter en tid kommer känslan av att man är maktlös. Vi behöver alla olika lång tid för att hamna i hopplösheten. Men när man är där så är det svårt att ta kontrollen. Det är svårt att laga sig själv och göra saker på rätt sätt. Det är svårt när man är så trött. Om ni ännu inte vet så hoppas jag att ni slipper veta.

Åren går, och jag undrar ibland hur många år det är kvar.

Jag är så arg. Och så jäkla ledsen.

Borde plugga men istället sitter jag här med känslor. Känslor som jag skulle vilja dela med någon, men just nu finns det ingen. Terapin väcker så mycket känslor. Det känns som jag svämmar över när allt kommer upp till ytan. Jag har ju försökt hela livet att tränga undan allt det dåliga. Dåliga minnen, dåliga känslor, dåliga tankar. Men inte har det försvunnit för det. Det sitter envist kvar och fortsätter att förstöra livet för mig. Så nu testar jag att släppa ut allt, ge efter och tillåtelse för smärtan och ledsenheten. Och då blir jag arg, och jätteledsen. Det är dom känslorna som avlöser varandra. Jag är så arg för allt ont som hände mig som barn och tonåring, som jag inte hade gjort något för att förtjäna. Jag är arg för att ingen nånsin har förstått hur jävligt det var, och för att ingen förstår hur hårt och starkt det sitter kvar. Jag är arg på människor som vill att jag ska glömma och var glad. Förväntningarna på en, om att jag ska kunna leva med lycka och tillit som om inget hänt. Jag är arg på alla som inte vill låta mig sörja allt det hemska, och allt jag har förlorat. Och jag är arg på alla som hatade och var elaka mot den lilla oskyldiga flicka jag en gång var. De flesta av er finns inte längre kvar i mitt liv och jag vet inte var jag ska göra av ilskan mot er. Till er vill jag säga: fattar ni vad ni har gjort? Varför gjorde ni det? Jag hade inte gjort er något ont och jag kom in i era liv med förväntan. Och blev bara nedtryckt och hatad. Fy fan vad jag hatar er och det ni gjorde mot mig. Jag hatar att ni fortfarande sitter kvar inom mig och fortsätter att förstöra mitt liv. Jag hatar det. Era jävla elaka svin.

Jag har läst boken ”Hon går genom tavlan ut ur bilden” flera gånger. Och jag gråter lika mycket varje gång. Jag undrar om tårarna någon gång ska sina och jag ska kunna läsa den med frid. Jag tycker förstås att alla borde läsa den, eftersom den beskriver en del av min smärta. Sen förstår jag att alla inte är intresserade av min smärta. Men då kanske man kan läsa den för att få större förståelse hur det är för barn som blir kraftig mobbade. Vad det gör med en människa. Och sen borde man läsa den för sina barn. På bokens baksida står det:

Hanna och Karin är bästisar och hela sommaren har de lekt och byggt kojor i skogen. Men när höstterminen börjar förändras allt. Karin vill vara med de tuffa tjejerna – och det blir med ens alldeles tomt runt Hanna. På rasterna gömmer hon sig för att inte bli retad eller slagen; för att syskonen inte ska se ringen av ensamhet kring henne. Hanna fyller elva men ingen i klassen sjunger för henne. Hon fyller tolv och har inget kalas; vem skulle vilja komma hem till henne?

Flera år senare finner vi Hanna på ett mentalsjukhus. Hon står vid fönstret och lutar sig mot världen utanför. Där finns froståkrarna, längtansvattnet och mörkerskogen, där finns människor, närhet, hud. Hon undrar hur kyssar smakar. Vill öppna fönstret och släppa in luft, här är det tungt att andas, själen får astma, dårskapen växer. Hon är fortfarande ung, här kan hon inte stanna.

Jag tänker ofta på varför jag inte hamnade på  mentalsjukhus. Varför jag fortfarande lever. Jag har hittat en del svar på dom frågorna, det fanns saker som höll mig uppe på ytan. Jag hade ett visst hopp, och jag förstod att om jag nånsin skulle komma ur allt det här onda så måste jag lära mig att vara normal. Jag lärde mig att dölja min sorg och smärta, jag studerade andra normala människor och försökte vara som dom. Jag försöker och försöker att trycka undan sorgen och smärtan, och vara som andra. Allt för att inte vara ensam, för att passa in. Men ändå, jag önskar ibland att jag inte gjort det, att jag inte hittat den ”styrkan”, att jag hade brutit ihop, gett efter och släppt ut sorgen. Skrikit tills jag fått hjälp. Istället har jag gått runt trasig i alla år, fullt upptagen med att dölja det, att inte låta det synas.

Nu går det inte längre. Jag är trött. Jag försöker fortfarande hålla uppe allt det som jag jobbat för så länge. Men jag är så trött och faller snabbare och djupare varje gång. Det känns som att det enda val jag har kvar är att släppa ut och ge efter. Det är det eller galenskap. Och jag vill att folk ska förstå att det är verklig sorg, att det finns inte ord som kan trösta mig. Jag måste få sörja en förlorad barndom och ett förstört inre. Jag vill inte ha pepp, jag vill inte höra att jag måste tänka positivt, jag vill inte höra att allt blir bättre. Ibland blir det inte bättre. Trots att man gjort allt man kan. Jag vill ha respekt för min sorg. Jag vill ha vänner som älskar mig och finns där ändå, trots att jag är sorgsen. Men det är inget jag förväntar mig, jag vet hur jobbigt det är med ledsna människor. Det är bara nåt jag önskar. Ändå vet jag att skulle jag släppa ut allt mörker jag har inom mig så skulle jag bli helt ensam. Så jag försöker att kontrollera det, jag visar er inte allt. Jag spelar med i spelet om lyckan. Men jag vill i alla fall att ni ska veta att jag sörjer.  Att jag gråter varje dag, ibland med tårar och ibland utan. Sorgen finns där alltid, även när jag skrattar, även när jag är ganska glad. Jag har alltid levt med den och vet inte hur man gör för att leva utan den. Det kan räcka med ett ord, en mening, en gest, något för att väcka ett smärtsamt minne eller bara en ordlös sorg. Och ni kanske inte vet att medan jag pratar i telefon rinner tårarna fast vi pratar om vädret, eller att jag inom mig gråter samtidigt som jag fikar med dig eller dansar på en fest. Jag förstår att man måste spela ett spel, att man inte kan blotta sin sorg jämt, att ingen orkar det. Men jag vill åtminstone att ni ska veta, för att jag ska orka fortsätta hålla fasaden.

Vara min egen

Jag har haft anledning att fundera över relationer. Över att gå in i en relation, binda sig. Att bara vara med en människa, att lita på denna människa, bygga ett liv tillsammans. Jag tror inte att jag klarar det, inte just nu. Hur mycket jag än vill ha tillit till en ny människa, så går det inte. Det har varit för mycket sårande, för mycket…bara för mycket. Jag orkar inte bli sårad igen. Det låter så klyshigt, men klyshor är ofta sanna. Jag orkar inte göra en ny människa viktig för mig, ge denne plats i mitt liv. I mitt innersta. Jag måste få vara min egen. Jag vill inte, kan inte, ge någon annan makten att såra mig. Jag vägrar. Jag vill träffa människor, ha vänskaper, ha intima relationer, ja en viss närhet. Men det måste vara distans. Jag vill inte vara någons. Jag vill vara min, och jag vill ta reda på vad det innebär. Vem jag är. Vad jag vill. Jag vill inte ha andra människors krav på att jag måste vara på ett visst sätt för att duga. Jag vill duga för mig.

På ett sätt är det sorgligt. Jag tycker inte om att ta ut dåliga saker som har hänt mig på nya oskyldiga människor, som inte har gjort mig något ont. Som förtjänar min tillit. Men jag vet ju att det bara är en tidsfråga tills de sårar mig också, så avståndet är nödvändigt. Egentligen kan jag inte säga om det är ett bra eller dåligt beslut, för det bara är. Det är som det är. Tiden får ha sin gång. Just nu är det jag som gäller och går först.

Kom! Låt oss leka tillsammans!

Har tänkt lite idag på kärlek, relation och vänskap. Mest ikväll. Började med ett samtal med gammal vän, som återuppväckte minnen från gamla förhållanden. Det fick mig att tänka på människor jag älskat, vad som hände med vår kärlek, och hur de har det nu. Mest tänkte jag på varför många av mina förhållanden har varit så jobbiga. Inte hela tiden, men det har varit mycket jobbigt. Det var nog mest mitt fel. Jag var så fokuserad på att hitta den rätta. Jag tänkte så mycket på framtiden, analyserade minsta del i förhållandet och i hans personlighet. Jag hade väldigt höga krav på hur han skulle vara för att allt ska vara ”rätt”. Ville ofta förändra. Jag var ofta osäker, vilket inte är konstigt med tanke på hur allvarligt jag tog allt. Jag var antingen osäker på om han var rätt, eller om han älskade mig tillräckligt. Ledde ofta till svartsjuka, och till ett evigt testande av hans kärlek. Och rätt mycket gnällande faktiskt. Nu när jag ser tillbaks så vill jag bara skaka om den jag var då. ”Vad tänkte du på? Slappna av kvinna!” Typ så. Tänk så trevligt jag hade kunnat haft det med mina ex om jag bara slappnat av och njutit av nuet. Skitit i alla krav och framtiden och sånt. Men samtidigt så förstår jag mig. Jag var så påverkad både av samhället och min religion att tro och söka efter den stora kärleken. Det blev en sån stor grej för mig. Jag försökte slappna av, men kunde inte.

Om det har kommit nåt positivt av att få mitt hjärta krossat igen och igen, så är det insikten jag har kommit till nu efter att ha varit på botten. Att jag äntligen börjar släppa den där jakten och pressen. Ok kanske inte helt, det är inte lätt att sluta tro på den enda rätta och den stora kärleken. Kanske ska jag inte sluta tro på det helt heller? Men jag har definitivt börjat ifrågasätta den. Livet blir inte som man tänkt sig, och kärlek är otroligt svårt att styra. Jag orkar inte leva upp till massa inbillade krav längre. Jag vill bara vara lycklig, må bra och njuta av det jag har i livet. Det jag har nu. Inte längta efter massa annat. Jag vill njuta av de människor som finns i min närhet och som dyker upp då och då. Jag vill tycka om andra utan att analysera sönder allting och tänka på framtiden. Ärligt, just nu orkar jag inte med framtiden. Jag har levt så mycket för framtiden, låtit livet vara på is, on hold, i väntan på något bättre. SÅ TRÖTT PÅ DET. Jag vill känna allt jag kan NU! Åh jag har så mycket livslust i min lata småfeta kropp. Så mycket lust och glädje. Vill dela det med andra. Vill ha djupa intressanta diskussioner, vill lära mig nya saker, träffa nya människor, göra roliga saker, vara med mina vänner. Jag vill leva. Och ja jag vill kyssas, kramas, smeka och allt det där också. Känna värmen av någon annan. Någon jag gillar. Någon jag trivs ihop med. Jag skiter ärligt talat i om det är den ”rätta”. Om det kommer vara hela livet eller inte. Det som sker sker. Jag vill bara leva i nuet just nu. Det är som att jag har vaknat upp och insett att jag kommer att dö. För det kommer jag ju. Lever jag länge har jag redan avverkat i alla fall 1/3 av mitt liv. Inte mycket kvar nu. Sen är det slut liksom. Tror vi behöver tänka mer på döden. Om vi gjorde det så skulle vi nog leva mer som vi vill. När jag dör så vill jag känna att jag har sugit musten ur livet ordentligt. Levt fullt ut, upplevt så mycket som möjligt. Älskat så mycket som möjligt. Inte suttit hemma och väntat på livet, velandes och rädd för allt jobbigt som kan ske. Jag vill känna att jag dök in i saker med hjärtat. Levde och brann. Jag vet att det låter klyshigt, men det är så jag känner.

Att applicera de här känslorna på livet fungerar ganska bra. Det är svårt ibland att bryta gamla vanor och verkligen göra det man vill. Men det går. Jag lever ett mycket roligare liv nu än vad jag har gjort på länge, om än någonsin. Träffar mycket underbara människor, dansar, sjunger, lär mig saker, testar nytt. Jag känner att jag lever mer. Det område som är svårast att applicera detta på är romantiska relationer. Eller vad man ska kalla dom. Relationer som inte bara är vänskapliga. Tycker det är svårt att träffa människor som tänker annorlunda där. Som inte är inne i den där ”förhållande-stressen”. Som njuter av de känslor som finns nu. Vad det nu än må vara för känslor. Jag vet att jag träffar människor jag klickar med på nån nivå. Människor som gillar mig. Och jag gillar dom. Kan inte det räcka? Att man gillar varandra och trivs i varandras sällskap? Att hitta den ”rätta” är så svårt. Det är så mycket som ska klaffa och passa för att man ska orka leva tillsammans. Jag tror nog fortfarande att man kan hitta en sådan människa, som man vill leva med, som man klarar av att leva med. Som man verkligen älskar. Och som älskar en tillbaks. Men under tiden….det finns så mycket fina människor man träffar och tycker om, kanske till och med älskar, men som man av olika anledningar inte kan/vill ha en livsrelation med. Men de kan ju va skitbra människor ändå, och man kan ha det jättemysigt ihop. Varför inte njuta av livet tillsammans med andra människor, medan man ”väntar”? Eller, tycker inte alls om det uttrycket egentligen, väntar. Medan tid finns, medan man har chansen känns bättre. Eller bara njuta av relationer utan att ens tänka på om det är ”den rätta” eller inte. Det kan man ju ofta omöjligt veta i början ändå, så lika bra att skita i att fundera på det. Överhuvudtaget tror jag vi skulle bli lyckligare om vi var mer öppna för olika former av relationer. Jag tror det finns en skala av spännande och underbara relationer mellan bara vän och traditionell kärleksrelation. Det finns liksom fler typer av relationer än bara de två. Eller kan finnas i alla fall, om vi öppnar upp för det. Om vi gjorde det vi kände för, och inte försökte klämma in folk i en klassiskt romantisk relation. Visst förstår jag den här längtan, som leder till sökandet efter, ”den rätta”. Jag har själv varit där, och är där fortfarande till och från. Jag bara känner att man missar så mycket på vägen om man stirrar sig blind på det. Livet är ju vägen, inte målet. Väl? Jag antar att jag bara känner mig ung och lekfull, men har svårt att hitta människor som vill leka med mig. Kan vi inte bara gilla varann, njuta av varann och leva det liv som vi har nu? Inte sitta och vänta på att det ska bli bättre liksom? Kom! Låt oss leka! 🙂