och undrar om någon vet hur mörkt det är inom en. Och hur skrämmande djupt det mörkret sträcker sig. Kommer någon någonsin att veta och att förstå? Man kastar ut krokar att nappa på ibland, och hoppas att någon ska se. Att man ska dras ut ur den ensamma exilen som har funnits sedan livets början.
Ni kan prata om ensamhet. Hur skönt det är. Hur ensamhet gör en stark. Att alla måste vara ensamma. Att det är utvecklande. Rogivande. Att man måste lära sig. Men ni vet inte vad riktig ensamhet är. Jag önskar den inte för min värsta fiende. Ensamheten som kommer både inifrån och utifrån, och sakta äter upp en. Till slut dör man, det vet jag. Det finns en gräns för alla. Man kan inte leva ensam med ensamheten.
Jag vill inte gnälla. Men ibland orkar jag inte med att ingen förstår. Att min ensamhet jämförs med din och bagatelliseras. Jag orkar inte ens förklara. Mörkret som sattes i mig redan från födseln. Ensamheten som stabiliserade sig och byggde bo i flickan jag var. Det oändliga sökandet. Sökandet efter en eld som kan utplåna mörkret inom mig. Men år efter år har jag vandrat ensam och legat vaken ensam om nätterna. Sökt tillfälliga famnar för att inte dö, inte förtvina. Utan dom hade jag nog tynat bort. De som jag låtsades älskade mig, som höll mig en kort tid. Jag levde på den lånade elden en tid och när ni lämnade mig vandrade jag vidare med mörkret bultande inom mig. I början var jag inte medveten om det, men de senaste åren är det ett taktiskt drag. För att överleva ett krig. Jag vet vad som är det minsta jag behöver, och ser till att jag får det då och då, för att jag ska orka fortsätta kriget.
Jag tänker på er ikväll. Ni som låtsades älska mig en tid. Ni som höll mig naken i er famn och lät mig låna er värme. Ni flyger förbi mig och jag gråter. Det är så många av er som jag gärna hade stannat hos. Men det är alltid på låtsas och på lån. Jag får inte tro att det går att älska mig på riktigt. Att den kärlek som kan sätta upp en strid mot mitt mörker existerar. För det gör den inte.
Jag vet med säkerhet att jag inte kommer orka leva med ensamheten hur länge som helst. Jag känner den, tiden som rinner ut. Orken som rinner ut. Mörkret som sprider sig. Trots att så mycket blir bättre. Det blir det faktiskt, och det är konstigt att jag inte får mer energi. Att det inte dödar ensamheten. Men trots att det blir bättre, att jag har fler livsuppehållande vänner, så är det ändå så att ni inte riktigt ser mig. Och jag känner det. Ni ser mig inte och ni rör mig inte. Och ni når inte in till mörkret. Jag säger det inte anklagande, för det är ingens fel. Det syns inte ens på mig hur mörk och ensam jag är. Jag är fast här inne. Jag lever på hoppet att någon ska se mig, på riktigt se mig, och frigöra mig. Men det är en romantisk dröm. Och jag tror jag kommer dö när jag är 40. Längre än så orkar jag nog inte. Jag har lovat mig själv att orka ensam dit fram. Men sen ger jag upp. Och när jag dör så vill jag att det ska stå på min sten:
”Jag har varit lycklig.
Ibland en hel dag,
ibland i flera timmar.
Ibland bara några minuter.
Det räcker…”