Idag har jag insett något litet om min del i min egen olycka. Min del i att jag är ensam, i att jag blir lämnad, övergiven, bortvald, över. Jag har absolut ingen lösning på hur jag ska förändra mitt beteende. Men att kunna sätta ord på vad det är hos mig som skapar detta mönster, det ger ett sorts lugn. Det är inte bara något mystiskt, oförklarligt fel på mig. Det är inte omöjligt att älska mig. Jag har bara vissa jäkligt jobbiga, osunda och störande mönster. Det finns en skillnad i att bara vara fel, och att ha fel. Och när man dessutom kan se varifrån ens ogynnsamma mönster kommer, roten till det, då känns kontrollen ännu lite större. Som att jag har viss koll och kontroll över situationen. Fast det har jag ju än så länge inte. Har som sagt ingen aning om hur jag ska ändra på det som sitter så djupt i mig, hur jag ska ändra känslor som är så djupa att de är en del av min person. Det går ju inte att bara skära bort det man inte vill ha. Men kanske att jag kommer att komma på det också, i sinom tid. Kanske börjar allt med att förstå. Hur som helst känns det fridfullt. Jag är inte fel. Jag är inte det där enda undantaget i hela världen som bara inte går att älska. Jag har bara fruktansvärt störande svårt att lita på andra människor, alla människor. Och jag har en grundtanke om att alla egentligen tycker illa om mig. Dessa två i kombination blir en katastrof i nära relationer. Lägger man till att jag dessutom är ganska smart, i övrigt, och kan argumentera så blir soppan perfekt. Med min osäkerhet kritiserar jag mina älskade för deras minsta lilla fel och ser det som tecken på att all deras kärlek är en lögn. Och argumenterar för det väl. De har aldrig någon chans. Ingen orkar. Det är det jag såg idag, hur jag får er att känna er, hur ni till slut inte har något annat val än att lämna mig. Och allt för att jag som barn blev tydligt inpräntad att jag inte var värd något. Fast jag är vuxen nu, inte längre ett barn. Varför sitter det kvar? Varför försvinner det inte när man går över den magiska vuxengränsen? Det kändes fel, budskapet jag fick. Det kändes som att jag var värd något. Men som liten och känslig så är det så svårt att stå emot år och år av bevis på ens ovärdighet. Jag ville inte bli påverkad av det. Men det är oundvikligt att det inte sätter spår. Djupa spår i själen. Som nu är en del av den jag är, eller i varje fall min bild av den jag är.
När man inte förstår att man är lika bra som alla andra, när man inte kan lita på det man ser hos folk utan ständigt misstänker en dold sanning under ytan, när man vet att du och du och alla inte tycker om en…då är det förbaskat svårt att bygga relationer. Det är förbaskat svårt att bete sig normalt över huvudtaget. Det är utmattande. Att förtränga detta, att intala sig att det som känns som sant är falskt. Att varje dag, timme ut och timme in, korrigera felaktiga tankar. Samma felaktiga tankar om och om igen. Gud så trött man blir.
Jag kräver så mycket bevis. Jag kräver så mycket av den som ska älska mig, för att jag ska tro kärleken. Och värre blir det för var år som går. För varje gång jag blir sviken (oftast pga av mitt eget beteende. Den olyckliga cirkeln sluts så fint) växer min rädsla och min misstro. Man får inte lita på nån, det är ju smärtsamt uppenbart. Fast jag vill ju lita på. Jag vill ju tro att jag är lika omtyckt som vem som helst. Eller jag vill åtminstone tro att ingen reagerar när jag kommer in i rummet, för att jag är så konstig och fel. Vill tro att alla ser mig som en vanlig människa och inte ett freak. Att all inte tittar konstigt på mig när jag pratar, för att jag är en konstig person som gör och säger fel jämt. Ni vet, en sån som är så konstig och inte inser hur konstig hen är. Vill känna att jag har samma chans och förutsättningar som vilken annan svenne som helst. Och varför skulle jag inte kunna känna det? Ska det va så svårt. Ska verkligen ens liv förstöras såhär bara för att några (alla) jäkla skitungar tyckte illa om en? Ska man aldrig bli kvitt deras mobbande? De finns ju inte här längre. De betyder inget för mig i mitt liv. Varför fortsätter de då att påverka det så starkt? Hur blir jag av med deras röster inom mig? Ibland känns det som att jag är ett fult monster under en mask, som lyckas lura andra att jag är normal, att jag passar in. Men jag lever i ständig rädsla för att det ska synas, att ni ska se att jag inte är äkta. Att under ytan är jag ful, smutsig, töntig, dum i huvudet och totalt jävla fel på alla sätt. För det vet jag ju att det är så det är egentligen, på riktigt.
Och hur ska ett fult monster kunna hitta kärlek och gemenskap i en människornas värld? Hur ska man passa in, bland alla dessa vanliga människor som inte är fel och som fungerar och som älskar och blir älskade och har jobb och vänner och bara är…som man ska vara?
Jag har inga svar. Och jag vet att du inte har några svar, för du är du har nog ditt eget monster att tampas med. Men. Det känns mer stilla i bröstet för varje sanning om mig själv som öppnas upp för mig. Förvirringen blir mer kontrollerbar. Kanske, om jag bara kan förstå mig själv, kan jag bryta den mur av ensamhet som så stabilt och fint har följt mig hela livet. Jag måste ha hopp.