”Du betydde inte allt men det blåste aldrig kallt helt nära dig” – Ted Gärdestad
Jag har börjat tänka att det egentligen är väldigt få av alla de där män som man kallar svin och skitstövlar osv, som verkligen är det. De har betett sig som svin ja, men så är det i romantisk kärlek. Det är oftast bra män. Män som vanligtvis är goda och bra. Men något händer när ”kärlek” är inblandad. Deras sämsta sidor kommer fram. De sviker en på sätt man inte trodde att de skulle. Säkerligen gäller samma för mig. Romantisk kärlek glorifieras, höjs till skyarna. Alla jagar den. Så få hittar den, och först då oftast efter många besvikelser. För många är det bara besvikelser, med avbrott av små korta stunder av hopp men utan att nå fram till drömmen. Jag tror inte att jag är en dålig människa, i alla fall inte så som vi vanligtvis tänker oss en dålig människa. Jag tror inte heller att jag träffar dåliga män. Men historien blir densamme varje gång. De är fantastiska, fina. Det finns värme. Det känns bra, fint. En kort, kort tid. Sen händer något, jag vet att det händer varje gång men jag vet inte varför. Har inte lyckats fånga vad det är som förändrar allt. Det går inte att kommunicera, de försvinner bort steg för steg, ibland snabbt. De säger saker som gör ont. Känslan som fanns innan är borta och det går inte att nå fram. Och jag är lika maktlös varje gång. Och känner mig lika oälskad och oönskad varje gång. Lika lite värd, och lika ensam. Alltid samma känslor, i olika styrka. Alltid lämnad kvar. Ändå är det inte dåliga män. Det är dina vänner, män som du skulle beskriva som snälla, ärliga. Bra. Och det är dom. Vanligtvis. Men alla är vi svaga, och den förrädiska romantiska kärleken tar oftare fram våra dåliga sidor än våra bra. Och vi sårar varandra. Ibland ber vi om ursäkt. Försöker lappa ihop. ”Vara vänner”. Men oftast sitter skadan där. Ett sår som ingen vet hur man läker. Man sätter på ett plåster, reser sig upp och träffar en ny man. Som man litar på. Som det känns fint med. Tills något händer och han river upp såret igen. Större och större blir det för var gång.
Jag minns er alla, det vill jag att ni ska veta. Ni har blivit många genom åren, det är många år som har gått. Jag vet inte om det finns män som minns och blöder för min skull. Kanske. Men jag blöder tack vare er. Eller oss. Jag vet inte. Jag minns de fina stunderna med er alla. När vi tyckte om varandra. Oftast en mycket kort tid, säkert för kort för att den ska kännas viktig för er. Men för mig räckte det. Där i början, när allt är fint, spännande. Jag saknar dom stunderna med er hela tiden. Jag märker det bara ibland, men jag tror att den finns där hela tiden. Saknaden efter den känslan. För jag har blivit behandlad fint och bra av män, i mycket korta stunder av mitt liv. Och det kändes fint, det känns verkligen fint. Det är faktiskt svårt att beskriva hur fint det känns. Och jag försöker förstå, varför det inte kan vara så. Jag försöker förstå varför det aldrig är ”rätt”. Och jag försöker förstå varför det alltid slutar med att ni gör mig illa. Det har gjort det svårt för mig att förstå vad som är verklighet. För jag vet att många av de fina stunderna, de var bara en illusion. Det var inte alls så fint som det kändes för mig. De var inte betydelsefulla för er. Trots att det kändes så verkligt. Så nu vet jag inte längre. Och hjärtat är tungt. Tungt. Tungt. Och jag önskar att jag hade en mening med allt. Att det fanns något större som gjorde det värt det. Jag vill inte längre jaga den romantiska kärleken. Något som ger så mycket smärta kan inte vara bra. Jag vill lära mig att vara ensam. Det är lättare att må bra då, att ha kontroll, att finna frid. Men så tänker jag också, är inte det sorgligt? Att det ska vara så, att man mår bäst ensam. Med vänner men utan någon att dela livet med. Men så är det. Jag orkar inte bli besviken på er mer. Orkar inte.
Jag tror inte att ni är svin eller skitstövlar. Ni är bra och fina män. Mot andra och oftast. Men ni har gjort mig illa. Det känns viktigt att ni vet det. Det känns viktigt att få säga det. Ni har gjort mig illa.
Jag hör också rösterna från er som har hittat kärleken, eller er som ännu inte har blivit svikna tillräckligt många gånger. Ni har olika röster om att det på olika sätt är jag själv som attraherar det här till mig. Att det finns saker jag skulle kunna göra annorlunda. Att jag är negativ. Dramatisk. Att jag inte tar ansvar för mitt liv. Osv. Jag förstår er, ni kanske har rätt. Men man blir trött. Man orkar inte hur många gånger som helst. Eller gör man? Efter en tid kommer känslan av att man är maktlös. Vi behöver alla olika lång tid för att hamna i hopplösheten. Men när man är där så är det svårt att ta kontrollen. Det är svårt att laga sig själv och göra saker på rätt sätt. Det är svårt när man är så trött. Om ni ännu inte vet så hoppas jag att ni slipper veta.
Åren går, och jag undrar ibland hur många år det är kvar.
Med sorgen mitt i lyckan 