pansarhjärta

Jag undrar hur många gånger ett hjärta kan bli krossat, och fortfarande läka. Läker det nånsin helt, eller blir det en liten sårskorpa, ett litet ärr, för varje gång? Som sedan rivs upp när man såras igen, och sedan lämnar en lite större skorpa? Eller kan man verkligen glömma och förlåta för varje gång man blir sårad, och ge sig ut i världen igen, öppen och tillitsfull? Är det så alla andra gör? Är det bara jag som inte har klarat av att glömma och förlåta? Att bli ny och fräsch. Är det bara jag som inte har lärt mig hur man litar på människor, när de så ofta gör en illa? Är det bara jag som inte kan glömma? Lämna det bakom dig, säger dom. Jag vet inte hur man gör. Jag litar inte på människor i allmänhet, och jag litar framförallt inte på män. Min erfarenhet och mitt förnuft säger mig att det bara kommer att bli en ny och större skorpa på hjärtat. Det är svårt att ha tro på något man aldrig har upplevt. Riktig kärlek, sann vänskap. Finns det ens? Slösar jag bort mitt liv med att söka efter en illusion? En dröm. Jag vill inte ha fler sår nu, jag har nog med ärr att läka. Det räcker nu. Jag vill göra mitt hjärta starkt. Som pansar. Jag vill att ingen ska tränga in där, och jag vill inte behöva någon. Endast då blir jag fri.