”Att skiljas är att dö en smula.”
Har Hasse Alfredson sagt. Ursprungligen kommer uttrycket visst från Frankrike. Den som inte håller med har aldrig skiljts från en vän, säger jag. Hasse ska visst också ha sagt (om man ska tro internet):
”Om allting är för jävligt måste man ändå vara glad, för det är ens skyldighet att inte öka världens sorg.”
Det är med Hasses båda sanningar som jag går och lägger mig ikväll, något lugnad. För vem kan inte känna sig trygg och lugn när man ser det här?
och jag går in på mitt kontor och gråter inombords. Solen skiner, men jag fryser och kommer inte ur mitt mörker. Jag hatar att säga farväl. Jag ville så gärna att detta skulle vara. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har tänkt ljusa tankar, jag har sänt ut min önskan till universum, jag har bestämt mig. Jag var bestämd och visste att den här gången skulle det bli något fint. Den här gången skulle det inte sluta i sorg och avsked. Men jag har inte makten att styra över kärleken. Jag är hjälplös i dess våld, och kastas hit och dit som en trasig vante. Det är så sjukt att två personer som uppriktigt och fullt bryr sig om varandra inte kan vara med varandra. Jag hatar känslan av att inte ha mer än ett val, men jag ser inga andra alternativ. Det gör så ont i mig att förlora ännu en vän, och jag undrar hur många avsked jag ska klara av.
Med sorgen mitt i lyckan 